En råkall och blåsig söndag 13/1 -13 lockades jag ännu en gång av Österlen och Haväng. Snön yrde stundtals i luften under min vandring längs stranden söder om Verkeåns mynning. Vid Stenörens Ålabod piskades strandrågen av den kalla nordostvinden. Med vinden i ryggen lade jag mig ner på stranden och tog några bilder på det böljande gräset som tåligt väntar på sommaren, snart är vi där.
Den dimmiga söndagen 6/1 -13 gick jag återigen längs bäcken i ravinen vid Skäralid, ett område som har en märklig dragningskraft på mig. Denna gång lockades jag upp mot en rasbrant jag inte tittat närmare på tidigare. Ett tunt täcke av snö och is låg fortfarande på marken när jag gick upp lite i branten. Jag stannade till för ett ögonblick och tittade på några lavar som växte på en sten. Bytte till makroobjektivet och böjde mig ned för att lite bilder på lavarna. Än en gång dyker den upp och ser mig rakt i ögonen, Skogens själ. Jag tar några bilder innan jag får en blick från vänster i bilden som ber mig sluta. Jag packar ned kameran och drar mig långsamt tillbaka, nu ännu mer övertygad om att varje steg vi tar observeras av Något.
Lördag 24/11 -12 och klockan är 16:41. Jag har hamnat här efter en dags ”turnerande” på Österlen, kameran har inte varit ur väskan på hela den gråmulna dagen. När jag kom hit klarnade det plötsligt upp strax innan solnedgången. Månen steg över havet och solen gick ned bakom mig. Jag drogs mot dösen av någon märklig kraft och väl där greps jag av en underlig känsla, var det så här det såg för mer än 5000 år sedan då graven byggdes? När jag står och ser ut över havet inser jag (igen) hur liten människan är och att vi bara är här en kort, kort stund. Samma tankar tänkte kanske de som byggde graven, jag tror inte att vi skiljer så mycket från de som levde på den tiden.
Kopparhatten den 11/11 kl. 07:30 och ljuset börjar tränga genom dimman, regnet hänger i luften och den råa kylan tränger in på kroppen. Men så fort fotograferandet börjar glöms alla obehag bort och man går in i sin ”bubbla” där i skogen. Plötsligt kommer 5 rådjur gående ut ur dimman för att lika fort försvinna igen. Det gör inget att jag inte fick fram kameran i tid, jag får lagra den upplevelsen på min alldeles egna ”hårddisk”. Senare under dagen träffar jag på den skygga strömstaren i bäckravinen men inte heller här blev det någon bild. Nästa gång ska jag vara bättre förberedd, alltid lär man sig något!
Under en vandring den 20/10 i bäckravinen i Skäralid (Söderåsens Nationalpark) visar sig Skogens Väktare tydligare än vad jag någonsin sett. Jag hade gått längre upp längs bäcken än vad jag gjort tidigare och alla ljud från övriga besökare tystnade plötsligt. Jag stannade till för ett ögonblick, njöt av tystnaden och lyssnade på bäckens porlande under de höstgula bokarna. Känner mig iakttagen och vänder mig åt det håll jag kom ifrån och där står han, Skogens Väktare. Han ser på mig och pekar upp mot ravinens ena rasbrant, där bor hans vänner Grådvärgarna. Jag får lite rysningar och går tillbaka med ett leende på läpparna och helt övertygad om Skogens Väktare bevarar skogen åt oss och våra efterkommande.