Lördagen den 8/6 -13 var jag på en fototräff i Fyledalen tillsammans med andra medlemmar i Biofoto. Mitt mål var att för första gången se och fotografera lövgrodor. Till min stora glädje fick jag äntligen se dessa små skönheter på flera olika lokaler i dalen. Det var mitt första besök i Fyledalen men definitivt inte mitt sista. Fyledalen visade sig från sin allra bästa sida och vi fick se både havsörn och kungsörn. I en av dammarna fick vi också se klockgrodor och flera snokar som jagade olika byten. Fyledalen, vi ses snart igen…..
Skogen
Den dimmiga söndagen 6/1 -13 gick jag återigen längs bäcken i ravinen vid Skäralid, ett område som har en märklig dragningskraft på mig. Denna gång lockades jag upp mot en rasbrant jag inte tittat närmare på tidigare. Ett tunt täcke av snö och is låg fortfarande på marken när jag gick upp lite i branten. Jag stannade till för ett ögonblick och tittade på några lavar som växte på en sten. Bytte till makroobjektivet och böjde mig ned för att lite bilder på lavarna. Än en gång dyker den upp och ser mig rakt i ögonen, Skogens själ. Jag tar några bilder innan jag får en blick från vänster i bilden som ber mig sluta. Jag packar ned kameran och drar mig långsamt tillbaka, nu ännu mer övertygad om att varje steg vi tar observeras av Något.
Kopparhatten den 11/11 kl. 07:30 och ljuset börjar tränga genom dimman, regnet hänger i luften och den råa kylan tränger in på kroppen. Men så fort fotograferandet börjar glöms alla obehag bort och man går in i sin ”bubbla” där i skogen. Plötsligt kommer 5 rådjur gående ut ur dimman för att lika fort försvinna igen. Det gör inget att jag inte fick fram kameran i tid, jag får lagra den upplevelsen på min alldeles egna ”hårddisk”. Senare under dagen träffar jag på den skygga strömstaren i bäckravinen men inte heller här blev det någon bild. Nästa gång ska jag vara bättre förberedd, alltid lär man sig något!
Under en vandring den 20/10 i bäckravinen i Skäralid (Söderåsens Nationalpark) visar sig Skogens Väktare tydligare än vad jag någonsin sett. Jag hade gått längre upp längs bäcken än vad jag gjort tidigare och alla ljud från övriga besökare tystnade plötsligt. Jag stannade till för ett ögonblick, njöt av tystnaden och lyssnade på bäckens porlande under de höstgula bokarna. Känner mig iakttagen och vänder mig åt det håll jag kom ifrån och där står han, Skogens Väktare. Han ser på mig och pekar upp mot ravinens ena rasbrant, där bor hans vänner Grådvärgarna. Jag får lite rysningar och går tillbaka med ett leende på läpparna och helt övertygad om Skogens Väktare bevarar skogen åt oss och våra efterkommande.