6/4 -14 fångar jag en flock flyende starar på bild men det tittar fram en annan figur också. Jag har sagt det förut, vi är inte ensamma i skogen. Vi är alltid iakttagna av Något.
Väsen
22/12-13. Återbesök vid Bäcken som återigen har koll på mig. Den 14/12 fick jag, nedströms av samma Bäck, uppmaningen att komma tillbaka. Ett trevligt återseende från min sida.
14/12 -13 uppenbarar sig den igen, Bäckens själ! Stirrar ilsket på mig och undrar varför jag inte besökt Bäcken på över fem veckor. Jag har inget bra svar men lovar mig själv att besöka Bäcken oftare.
Den dimmiga söndagen 6/1 -13 gick jag återigen längs bäcken i ravinen vid Skäralid, ett område som har en märklig dragningskraft på mig. Denna gång lockades jag upp mot en rasbrant jag inte tittat närmare på tidigare. Ett tunt täcke av snö och is låg fortfarande på marken när jag gick upp lite i branten. Jag stannade till för ett ögonblick och tittade på några lavar som växte på en sten. Bytte till makroobjektivet och böjde mig ned för att lite bilder på lavarna. Än en gång dyker den upp och ser mig rakt i ögonen, Skogens själ. Jag tar några bilder innan jag får en blick från vänster i bilden som ber mig sluta. Jag packar ned kameran och drar mig långsamt tillbaka, nu ännu mer övertygad om att varje steg vi tar observeras av Något.
Under en vandring den 20/10 i bäckravinen i Skäralid (Söderåsens Nationalpark) visar sig Skogens Väktare tydligare än vad jag någonsin sett. Jag hade gått längre upp längs bäcken än vad jag gjort tidigare och alla ljud från övriga besökare tystnade plötsligt. Jag stannade till för ett ögonblick, njöt av tystnaden och lyssnade på bäckens porlande under de höstgula bokarna. Känner mig iakttagen och vänder mig åt det håll jag kom ifrån och där står han, Skogens Väktare. Han ser på mig och pekar upp mot ravinens ena rasbrant, där bor hans vänner Grådvärgarna. Jag får lite rysningar och går tillbaka med ett leende på läpparna och helt övertygad om Skogens Väktare bevarar skogen åt oss och våra efterkommande.